utfyllnad.

ehe. hoppsan, jag tycker det börjar eka alldeles för tomt här på bloggen så nu måste det bli skärpning! jag ska iaf försöka, försöka! bli bättre! sen skulle det ju vare jäkligt mycket roligare om jag någongång skulle komma ihåg att fota lite bilder åt er och ha ett paint att klotta med :)

men nu tyckte jag att jag borde återpublicera denna text som jag skrev i somras, eftersom ämnet blev aktuellt idag igen, nör jag pratade med en angående detta. nämligen ätstörningar. jag vet att vissa kanske redan har läst den på min gamla blogg men då har ni ju två val, läs igen eller låt bli. ämnet är i alla fal väldigt viktigt!





att leva ett liv med ätstörningar
.

är inget liv man önskar sig. och det kan jag ger e fan på. har på sista tiden läst och hört om så mycket om saker angående ätstörningar och flickor som vill ha ätstörningar.

jag kan svära dyrt och heligt, ätstörningar är inget ni vill ha. jag levde med ätstörningar about 4 år. de 4 tuffaste åren i mitt liv. för det första finns det absolut ingenting som är vackert med att vara så smal som man blir. jag börjar nästan gråta då jag ser på de få bilder som finns på mig från den tiden. tänk er sen att det enda som era tankar kretsar kring är mat, kalorier, mat, kalorier, mat, kalorier, hur ska jag förbränna det och det, kilor och gram, kilor och gram. hur ska jag göra för att förbränna ännu mer än jag gör, hur ful, fet och äcklig och vidrig man är. man sitter och tänker på detta ut och in, och blir helt hjärntvättad tillsist. ens hjärna sover aldrig. du själv sover aldrig. för sover du förbränner du inte lika mycket, och för det är dessa tankar du har i ditt huvud. dessa tankar slipper du aldrig som anorektiker. lägg då sen till en så fruktansvärt tung och svår ångest för varenda litet gram mat du sätter i din kropp, denna ångest vill till slut bara få en att dö. döden är en enklare utväg än att leva. döden är en enklare utväg än att äta. du kommer aldrig heller kunna åka någonstans, utan att ha planerat, du måste även planera en plan b, ifall det skiter sig med orginalplanen. du kommer att lusläsa varendaste innehållsförteckning och kunna den utantill, du kommer inte vilja se en människa mer, för du är fånge i ditt eget liv. du kommer också komma till den dag, då din kropp inte längre orkar, ditt hjärta ger upp, din lever ger upp, du saknar varenda liten vitamin i din kropp. och någon dag blir du ändå tvångsintagen på sjukhus om du inte åker in frivilligt, då får du en vidrig slang tyngd genom din näsa som går till din mage, och blir tvångsmatad, och får leva med ångest värre än du någonsin upplevt, du kommer att bli pullproppad med lugnande och ångestdämpande piller, som gör dig halft omedveten om tid och rum, du kommer aldrig få en stund för dig själv, du kommer nästan ha med dig någon in på toaletten, du kommer inte få friheten att gå själv, du blir nedtryckt i en rullstol, du kommer bli hemskt deprimerad, och du kommer att tappa kontakten med dina vänner som inte förstår sig på dig, och se till att din familj lever i en värld full av skuldkänslor och oro. du kommer också tillbringa dina dagar med personal som oftast är helt cold as ice, inte bryr sig ett skit egentligen, de gör bara sitt jobb, eller helt enkelt inte förstår. men den tyngsta biten av alla. du kommer ändå sist och slutligen att behöva välja på döden, mentalsjukhus, eller lära dig att äta. och döden är sällan ett alternativ för då blir man ändå omhändertagen på något vänster, t.ex på mentalsjukhus. väljer du mentalsjukhus har du absolut inget liv mera, då lär du aldrig få den vård du behöver. du är stuck i din sjukdom och i alla piller. men väljer du att lära dig äta, har du många tårfyllda och ångestladdade timmar,dagar, månader och år framför dig som går åt att steg för steg lära dig äta igen, att lära sig hantera ångesten, att kämpa, att kämpa för att kunna leva ett normalt liv.

föreställ er, att ni slösar många år av ert liv på detta istället för att leva livet fullt ut, hitta många fina vänner, lära känna er själva, göra dumma och roliga saker, hitta någon alldeles speciell människa att leva med, skratta, gråta och mycket mer. allt detta går ni miste om. ni får aldrig dessa år tillbaka. aldrig!

det finns så mycket jag kunde tillägga ännu, men jag hoppas att något av detta får helst en människa på andra tankar.

lär er att älska er själva, det kommer alltid finnas någon därute som inte tål dig, men du kommer alltid alltid att ha så många fler som älskar dig. oberoende hur du ser ut. jag har aldrig mått bättre sen jag slutade fundera på kroppsideal och började acceptera mig för den jag är. så snälla söta flickor, lev livet! <3

 

 


Kommentarer
Postat av: emmelie

sv: jamen he jyst he tå int man har na ti skriv om o: men sku jääna vila skriv naating.. c:

2011-01-04 @ 22:33:00
URL: http://emmelieholmqvist.blogg.se/
Postat av: pessicat

underbart bra skrivet emmi! väldigt många som borda läsa igenom just sånahär texter innan de "önskar" sig ätstorningar eller ens skapar en ångest över det de sätter in i munnen.. been ther, done that

2011-01-05 @ 00:12:54
URL: http://pezsi.bogg.se
Postat av: alexandra

jätte bra skrivet golli!! <3 du ha vari ( o är ) såå duktig!!

2011-01-05 @ 06:47:30
Postat av: Anonym

tack ska ni ha! :) <3

precis pessi, he tycker jagå, å som ja skrejv i inläggi så ja hoppas denhär textin får helst ejn mänsko på ader tankar!

2011-01-05 @ 09:55:42
Postat av: suzzu

bra skrivet! :)

2011-01-10 @ 19:18:05
URL: http://suzii-suzii.blogspot.com
Postat av: Hanna

Jätte bra skrivet!

Hoppas ju don't mind e om ja länkar till dehä inläggi på bloggen min?! :)

2011-01-21 @ 13:29:07
URL: http://ourhappiness.blogg.se/
Postat av: Anonym

All som önskar se anorexi bord läsa "ta livet av mig mamma". efter he bord di no första va anorexi riktigt e.

2011-01-21 @ 16:27:35
Postat av: e

bara ti länk Hanna :)

joo he e nåo en läsvärd båok! he e ingenting att sträv efter..

2011-01-22 @ 10:45:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0